Det fick jag höra av min makes styvsyster idag...och frågan-hur orkar du??
Det är ju det jag inte gör.
Jag faller, ramlar, kraschar-----min själ går i tusen bitar och min ande är så bedrövad...jag är slukörd och totalt orkeslös....smulorna av mig klistras ihop så gott de går när barnen är hemma-då biter jag ihop..inombords gråter jag...för de som står mig närmast i cirkeln utanför familjen, ser inte, hör inte mina rop på hjälp......
Kroppsligt är det kaos med fruktansvärd smärta som följd...den som lever med fibromyalgi vet hur illa det är när man inte får sova för att det gör ont och inte kan vila heller...slappna är nästan omöjligt..
Och så familjen då, dottern som jag hoppas (ännu) vara fri från sin fars sjukdom-visar vissa tecken på att ha ärvt den iallafall, hon glömmer saker väldigt fort, iallafall de som är i korttidsminnet-så nu har man oro för henne med...
Sonen, ja han har sina bekymmer och funktionshinder med den nyaste dignosen laktosintolerans nyställd....jag är ställd för jag vet inte hur jag ska bete mig längre..
Och maken som förmodligen haft en TIA attack nyligen-hans ben hänger inte med längre och humöret och styrkan går upp o ner som en pannkaka...försämringar för hans del betyder tyngre vardag för mig..
Men nu säger min själ STOPP och hur gör jag då??
Jag vill bara sitta och gråta-men har inga tårar, vill skrika ut min sorg och min avsky mot sjukdom och död..
Skrapa ihop smulorna och kasta dom i soporna och resa mig som fågeln fenix...frågan är hur??
Och när ska mina närmaste verkligen SE och HÖRA.....inte bara fortsätta vandra i tron att hon är stark för hon säger inget....nej jag vill inte vara till besvär heller-för det har visats sig bli misstolkat förr-därför säger jag inget, så blir de inga problem......men önskar så att de kunde fråga;
Hur mår du? Orkar du?? Behöver du stöd???
För jag mår fruktansvärt dåligt-vill bara lägga mig ner och somna, men får inte och skulle inte vilja egentligen heller men jag är så trött när energin slitits ur mig...behöver hjälp!!
Fråga 2 nej jag orkar inte ensam längre..för det har blivit för mycket nu, med inte bara familjen utan allt runt omkring som krånglar och stökar.....och jag har så ont av all stress!!
Och sista frågan..JA jag behöver stöd med hela situationen och hjälp att reda ut detsamma och jag behöver det idag, inte nästa vecka eller månad eller år..för jag vill hinna leva också...inte bara finnas för allt och alla andra.....är det nån som förstår???
Kramelikram från deppiga mamman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar